Personligt publikt

, , , ,

Vi borde synliggöra oss guldsmeder som tillverkar smycken för hand

På väg att somna efter en kväll med gott vin och utmärkt sällskap hos min gode kollega och vän Bartek Dzennik, där vi som alltid hamnade i de stora guldsmedsrebelltankarna. Hur kan vi stärka hantverkarna i branchen? Hur kan vi särskilja oss från massproducering och cadcam-ritade och uppgjutna smycken?

Om jag orkar, jag är ganska trött:) Men tänker göra ett försök. Ikväll har vi kommit fram till att det internt i branchen behöver tydliggöras vad vi marknadsför som hantverk= ingen falsk marknadsföring. Och externt få människor att vilja veta hur deras smycken är gjorda= öka transparansen.

Hur kan vi göra detta?

  • Informera alla guldsmeder och kunder vi möter om detta.
  • Upprätta och marknadsföra en sida på nätet: www.masterjewellers.se
  • Samla och lyfta fram de guldsmeders arbeten som är handtillverkade
  • uppmuntra varandra att ge kredit till den som fattat stenarna eller handgraverat smycket.
  • tydliggöra hantverksprocessen, och våga vara transparanta mot kunden om vi väljer att gjuta upp vissa delar.

Att börja litet med det man har omkring sig: Sakta växer då kunskapen i samhället.

 

 

 

,

Hur tänker jag egentligen? En liten altruists födelse

Igår och idag gick min bil sönder. Jag var i Stockholm, skulle lämna en monter för utställning på slottsbacken. Den gula motorlampan började blinka, bilen kändes inte helt ok längre. Körde av motorvägen vid telefonplan, för att kolla läget: den misstände en aning och verkade inte köra på alla cylindrar. Känsloläge hos mig: Pendlar mellan Den stora katastrofen: nu händer det! Nu går min älskade bil sönder!, och den logiska delen, som vant sig vid att inte ge katastrofkänslan så mycket utrymme. Och så jag, min Kärna, som iaktar dem intresserat. Den logiska delen tar vant kommandot, går runt bilen, känner på avgassystemet om det sitter ordentligt fast. Gör ett snabbt överslag med egot om jag hinner/vill riskera att fastna på en verkstad nu, när jag har möten inbokade om två timmar. Parkerar därefter bilen, och en ny liten ljus varelse i mig viskar tyst att ”ställ bilen här, ge inte felet nåt utrymme att växa; fortsätt i flow som vattnet runt hindren, då ger du det en chans att försvinna under natten”. Den logiska delen accepterar påståendet som iallafall halv logik, och lägger till att jag behöver koncentrera mig på mötena och se till att komma i tid till dem. Och den stora katastrofen sjunker undan.

Lämnar bilen, och övergår helt till logik-och flow-Veronica, där min Kärna jobbar jämte de rådgivande Logikern och Egot. Några korta tankar går dit under slutet av kvällen, men motas bort av Logikern, att jag inte kan göra något alls åt det för tillfället, annars är jag i fullt nu med de möten jag får samskapa.

På morgonen, då jag stigit av pendeln vid centralen på väg mot Slottsbacken, dyker tanken upp på bilen igen. Tolkas av samtliga inbördes karaktärer som att det nu är tid att ta itu med det. Motvilligt överger jag min vän och den härliga solskenspromenaden vi skulle haft till slottsbacken, och ger mig ner i tunnelbanan mot telefonplan. Nu dyker det upp små förklädda puffar från Den stora Katastrofen, lite tagna ur luften: Bilen är säkert borta. Vi har säkert fått bilböter. Hade varit bättre att vänta med det här till i eftermiddag, nu blir det dåligt och fel. Logiken är stilla och inväntar nåt att ta tag i. Kärnan och egot står fast vid att beslutet är taget, att det bara är att köra på det, det gör ingen skillnad egentligen när det skulle ske, och att det bara är tvekan och vankelmodet som ställer till det. Och den nya lilla ljusa varelsen strålar visshet och ljus, men är tyst.

Bilen misständer fortfarande. Jag kollar upp närmsta mekonomenverkstad, och när jag kör dit börjar den gula motorlampan lysa hela tiden. Det är förvånandsvärt tyst från katastrofhållet, i ljuset från den nya lilla varelsen. Alla mina jag bekräftar att jag gör rätt nu.

Väl framme tar bilmekarna fram felkoderna, felindikation på andra eller fjärde tändspolen. De byter plats på dem, men det blir inte bättre. Jag sitter inne i väntrummet, tar samtal, och försöker utnyttja tiden till bokföring på datorn. Känslan och minnet av hur det kändes sist bilens felkoder letades, vad dyrt det blev och vad lång tid det tog innan det blev okej igen, kastas upp av Den Stora Katastrofen. Logikern dämpar med att säga att vi gör vad vi kan, och att vi får ta tag i det som dyker upp helt enkelt. Så dyker Bilmekanikerna upp igen, leende, med ett väldigt svart och trasigt tändstift. De säger att det finns en chans att det räcker med att byta tändstiften, och att det tar ca en timme att få nya levererade och insatta i bilen. Jag känner mig lättad, men inser att hela förmiddagen gått och jag kommer att missa mitt lunchmöte. Den Stora Katastrofen ligger och lurar just utom räckhåll i det undermedvetna, bidrar bara med en olustig gnagande känsla. Logikern tar tag i att styra om lunchmöten och annat. Min kärna håller fast vid att nu blir det säkert bra, men olustighetskänslan finns kvar. Och nu viskar en röst igen, du tror inte på det, då framkallar du katastofen istället. Och Logikern försöker hålla undan de tankarna och det blir ljust och vitt från den lilla nya i frånvaron av dem. Och så pendlar det fram och tillbaka, tills klockan är halv två och bilmekanikerna kommer tillbaka med tunghet i blicken: Bilen gick inte bättre, de behöver en specialist som kan göra en ordentlig felsökning som kunde göras först på fredag. Jag hämtar mina saker från bilen och går mot tunnelbanan med sorg och den stora katastrofen fyllandes mitt sinne. Mitt ego vill undvika känslorna eller gråta en skvätt i offerrollen,  min Kärna vill att jag kapitulera in i känslorna och bara vara i dem. Och min Logiker är upprörd över att ”vi gjorde ju allting rätt, varför blev det inte bra? Vad är meningen med det här?”

Men i ett mjukt och stilla hörn av mig strålar en liten varelse fortfarande ut visshet och ljus, tar udden av rädslan och får mina karaktärer att ibland lämna sin upptagenhet och bara kärleksfullt och nyfiket vara jämte denna lilla nya stillhet.

Måste varit därför allt detta hände. För att få en liten altruist att uppstå i mitt inre:)

,

Min väg mot dynamiska relationer

Jag känner för att få klarhet i min väg och mina tankar om att relatera till andra utan att ha normer, restriktioner och begränsningar satta av andra än mig själv.

Jag är född och uppvuxen inom det monogama samhället, och har försökt justera mig själv att passa in i detta. I tron på att det var det enda sättet.

Tills jag, för typ fyra år sedan, fick vetskap om att det fanns nåt som hette Polyamorös. Jag träffade Relationsanarkister, som verkade så lyckligt obegränsade, i flow med sina känslor och ärliga mot alla i sin omgivning, och den tjocka dimman runt min värld lättade plötsligt. Kunde vi verkligen leva så enkelt? Jag tror det. Och vad viktigt var, jag ville leva så; helt i flow, utan begränsningar, med mycket kärlek i min omgivning!

Så, jag började ge mig själv tillåtelse att följa upp och köra på känslan varje gång jag kände attraktion för någon. Och jag hade tre goda skäl för detta:

  1. Jag kände att själva attraktionen visade att det fanns något att lära av personen i fråga. Och på min väg mot mitt optimerade jag, ville jag inte gå miste om någon möjlighet.
  2. För att äga mina rädslor och programmera om mitt relationsbeteende. För varje gång jag vågar ta kontakt med de människor jag känner mig attraherad av, formar jag en ny vana som tillsist kommer att leda mig till rätt sammanhang.
  3. För att helt enkelt öka kärleken och glädjen i världen. Vem blir inte lite gladare av att få veta att någon känner attraktion för dem, även om de av olika skäl inte vilja följa upp den känslan? Min rädsla för att bli avvisad kändes plötsligt liten och torftig i det sammanhanget:)

De första gångerna kommer jag ihåg det som riktigt jobbigt. Det kändes som om det var ont om människor jag kände attraktion för. Jag kom på att jag kände obehag runt personer jag verkligen ville relatera med, och misstog det för att jag inte var attraherad. När jag såg igenom det började jag känna attraktion till de allra flesta människor jag mötte, av olika intensitet förstås. Detta satte igång en våg av upplyftade energi både för mig och personer inblandade, vilket gjorde det lättare att möta fler av mina rädslor. Mer om detta senare. Varm kram!

 

 

, , ,

Hur vi tillsammans kan rädda världen

Stora ord? Nä, jag tror på oss människor. Om vi gemensamt strävar åt samma håll kommer vi nå hur långt som helst. Och just i ämnen som konsumtion, återanvändning och att spara på jordens resurser är detta extra tydligt: Att det är vi enskilda individer som har makten i hur vi skapar vårt nu och vår framtid.

För att rädda världen behöver vi bara se till att vi själva gör det vi kan för att:

  • Minska konsumtionen; tänk efter vad det är du köper. Är det verkligen etiskt och miljövänligt producerat? Eller är eventuell miljöcertifiering gjord för att mörka det faktum att produkten är gjord långt ifrån dig som slutkonsument för att företaget helt enkelt tjänar mer pengar på det?  Och behöver du verkligen det du köper, eller är det en del av dig som försöker fylla behovet av kärlek med saker istället för närhet och relationer? Det enda vi behöver göra är att ta ansvar för oss själva och vår konsumtion. Inte med pekpinnar och hårdhet, utan med dynamisk kärleksfullhet och tillit till att vår magkänsla leder oss rätt.
  • Öka interagerandet mellan oss människor; se till att flytta fokuset till det som inte kostar något, men betyder allt för vårt välmående: mänsklig kontakt. Le mot främmande medmänniskor, kom närmare dem du redan känner! Skapa säkra space där ni byter normerna i dagens samhälle mot egna mycket öppnare utan att riskera anseende, och se vad som händer.

Så, låt oss ge oss ut på världens resa tillsammans, var och en för sig ansvarig men med commitment att hjälpa och stödja varandra: Det blir kul! ;D