,

Hur tänker jag egentligen? En liten altruists födelse

Igår och idag gick min bil sönder. Jag var i Stockholm, skulle lämna en monter för utställning på slottsbacken. Den gula motorlampan började blinka, bilen kändes inte helt ok längre. Körde av motorvägen vid telefonplan, för att kolla läget: den misstände en aning och verkade inte köra på alla cylindrar. Känsloläge hos mig: Pendlar mellan Den stora katastrofen: nu händer det! Nu går min älskade bil sönder!, och den logiska delen, som vant sig vid att inte ge katastrofkänslan så mycket utrymme. Och så jag, min Kärna, som iaktar dem intresserat. Den logiska delen tar vant kommandot, går runt bilen, känner på avgassystemet om det sitter ordentligt fast. Gör ett snabbt överslag med egot om jag hinner/vill riskera att fastna på en verkstad nu, när jag har möten inbokade om två timmar. Parkerar därefter bilen, och en ny liten ljus varelse i mig viskar tyst att ”ställ bilen här, ge inte felet nåt utrymme att växa; fortsätt i flow som vattnet runt hindren, då ger du det en chans att försvinna under natten”. Den logiska delen accepterar påståendet som iallafall halv logik, och lägger till att jag behöver koncentrera mig på mötena och se till att komma i tid till dem. Och den stora katastrofen sjunker undan.

Lämnar bilen, och övergår helt till logik-och flow-Veronica, där min Kärna jobbar jämte de rådgivande Logikern och Egot. Några korta tankar går dit under slutet av kvällen, men motas bort av Logikern, att jag inte kan göra något alls åt det för tillfället, annars är jag i fullt nu med de möten jag får samskapa.

På morgonen, då jag stigit av pendeln vid centralen på väg mot Slottsbacken, dyker tanken upp på bilen igen. Tolkas av samtliga inbördes karaktärer som att det nu är tid att ta itu med det. Motvilligt överger jag min vän och den härliga solskenspromenaden vi skulle haft till slottsbacken, och ger mig ner i tunnelbanan mot telefonplan. Nu dyker det upp små förklädda puffar från Den stora Katastrofen, lite tagna ur luften: Bilen är säkert borta. Vi har säkert fått bilböter. Hade varit bättre att vänta med det här till i eftermiddag, nu blir det dåligt och fel. Logiken är stilla och inväntar nåt att ta tag i. Kärnan och egot står fast vid att beslutet är taget, att det bara är att köra på det, det gör ingen skillnad egentligen när det skulle ske, och att det bara är tvekan och vankelmodet som ställer till det. Och den nya lilla ljusa varelsen strålar visshet och ljus, men är tyst.

Bilen misständer fortfarande. Jag kollar upp närmsta mekonomenverkstad, och när jag kör dit börjar den gula motorlampan lysa hela tiden. Det är förvånandsvärt tyst från katastrofhållet, i ljuset från den nya lilla varelsen. Alla mina jag bekräftar att jag gör rätt nu.

Väl framme tar bilmekarna fram felkoderna, felindikation på andra eller fjärde tändspolen. De byter plats på dem, men det blir inte bättre. Jag sitter inne i väntrummet, tar samtal, och försöker utnyttja tiden till bokföring på datorn. Känslan och minnet av hur det kändes sist bilens felkoder letades, vad dyrt det blev och vad lång tid det tog innan det blev okej igen, kastas upp av Den Stora Katastrofen. Logikern dämpar med att säga att vi gör vad vi kan, och att vi får ta tag i det som dyker upp helt enkelt. Så dyker Bilmekanikerna upp igen, leende, med ett väldigt svart och trasigt tändstift. De säger att det finns en chans att det räcker med att byta tändstiften, och att det tar ca en timme att få nya levererade och insatta i bilen. Jag känner mig lättad, men inser att hela förmiddagen gått och jag kommer att missa mitt lunchmöte. Den Stora Katastrofen ligger och lurar just utom räckhåll i det undermedvetna, bidrar bara med en olustig gnagande känsla. Logikern tar tag i att styra om lunchmöten och annat. Min kärna håller fast vid att nu blir det säkert bra, men olustighetskänslan finns kvar. Och nu viskar en röst igen, du tror inte på det, då framkallar du katastofen istället. Och Logikern försöker hålla undan de tankarna och det blir ljust och vitt från den lilla nya i frånvaron av dem. Och så pendlar det fram och tillbaka, tills klockan är halv två och bilmekanikerna kommer tillbaka med tunghet i blicken: Bilen gick inte bättre, de behöver en specialist som kan göra en ordentlig felsökning som kunde göras först på fredag. Jag hämtar mina saker från bilen och går mot tunnelbanan med sorg och den stora katastrofen fyllandes mitt sinne. Mitt ego vill undvika känslorna eller gråta en skvätt i offerrollen,  min Kärna vill att jag kapitulera in i känslorna och bara vara i dem. Och min Logiker är upprörd över att ”vi gjorde ju allting rätt, varför blev det inte bra? Vad är meningen med det här?”

Men i ett mjukt och stilla hörn av mig strålar en liten varelse fortfarande ut visshet och ljus, tar udden av rädslan och får mina karaktärer att ibland lämna sin upptagenhet och bara kärleksfullt och nyfiket vara jämte denna lilla nya stillhet.

Måste varit därför allt detta hände. För att få en liten altruist att uppstå i mitt inre:)

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *